Theres Sörvåg

Jag och D har diskuterat mycket kring hur vi ska göra och kommit fram till att vi nu är vid ett vägskäl. Två val: avsluta lidandet och låta Cato somna in eller greppa ett sista halmstrå och prova med att kapa höftkulan (caput resektion). Vi har valt det senare alternativet. Det är en stor chansning men han är värd den chansen. I värsta fall så har vi "kastat pengarna i sjön" och slutar med avlivning i alla fall. Operationen är inbokad till nu på måndag. Det känns ledsamt men ändå skönt att ha tagit ett beslut men i vilket fall så är det inte acceptabelt att ha det som idag. Det plågar mig att se min älskade gris lida så mycket.

Varför väljer vi då att operera en gång till istället för att bara avsluta lidandet? Idag har vi en trebent hund som har enorm smärta i höftleden pga artros efter en traumatisk höftledsluxation. I och med operationen tar man bort den smärtan och det finns en liten chans att det kan få honom att vilja använda sitt ben igen. Såklart går det inte att tro något om hur det kan gå efter en operation, det har aldrig gjorts på en så stor hund med muskelatrofi. Det enda som säkert går att säga är att det kommer att krävas enormt mycket arbete från oss som djurägare med rehabiliteringen.