älskade Cato
min fina kille har haft en tuff helg. Det började torsdag med att han åkte upp till Abisko med husse för en jakthelg. Fredagens jakt blev lyckad, tre ripor i säcken och en pigg hund. Lördagen däremot slutade fort med att Cato skadade sig illa, exakt vad felet var visst vi inte då men en trebent hund vägrade gå och fick knosas ner i ryggsäcken för vidare färd ner från fjället. Slut på jakten.
Hemma i Piteå insåg vi snabbt att det var något mycket fel och ett samtal till veterinär var nödvändigt. Sagt, gjort- en akuttid på lördagskvällen blev det och efter morfinspruta, sedering, röntgen fick vi lämna älsklingen över natten. Han har lyckats med bravuren, traumatisk lårbensluxation. Alltså slitit benet ur led. Fy och fasa vilken smärta!
Veterinären skulle försöka dra benet på plats under narkos. 01.05 ringde hon och meddelade att hon då slitit som ett djur i en timma utan att lyckas få benet över kanten... Sur över att måsta ge upp så var det bara att vänta till morgondagen och ringa efter hjälp. Inte mycket sömn för mig den natten, tankarna flög omkring. Fröken Oro kom fram igen, henne som jag stoppat undan så bra :/
Söndag kl 11.00 kom en ny uppdatering. Nu var benet på plats och fastlindat mot kroppen! Dock skulle han inte få komma hem idag heller då hon ville ha kvar honom för smärtlindring och observation. En dag fylld av saknad, oro och många tankar led sakteligen mot sitt slut och en sista update för dagen kom 21.30, ingen hemgång ännu men kanske imorgon. Suck, stackars killen som dessutom längtade hem och vägrade äta, missnöjd med livet i allmänhet och alldeles övergiven av sin familj.
Strax före 10.00 imorse ringde jag för att kolla läget och få en hemgångstid men icket. Han mådde lite bättre men bandaget stasade runt tassen och skulle läggas om så -Vi hör av oss i eftermiddag. Och på detta skulle jag jobba. Mitt huvud har inte riktigt varit på coop idag, en virrpanna utan dess like. Voj voj vilken pärs.
Utan att överdriva var jag nog världens lyckligaste då jag kliver in genom dörren och Cato häver sig upp på sina tre ben och pratar och pratar och pratar. Och jag förstår att han inte ville sluta, tänk hur mycket han har att berätta efter två dygn på en djurklinik.
Egentligen har ju detta gått fantastiskt bra och största anledningen till min stora oro bottnar i all otur vi hade med Eddie. När Daniel ringde från Abisko och berättade att Cato var rejält skadad i ett ben brast det. Jag bara grinade i säkert en halvtimma. Såg honom framför mig hos veterinären få sin dödsdom... Nu blev det inte så och jag är så tacksam att få ha kvar min älskade fin hund ett tag till. Och där kom tårarna igen...!
/T
Hemma i Piteå insåg vi snabbt att det var något mycket fel och ett samtal till veterinär var nödvändigt. Sagt, gjort- en akuttid på lördagskvällen blev det och efter morfinspruta, sedering, röntgen fick vi lämna älsklingen över natten. Han har lyckats med bravuren, traumatisk lårbensluxation. Alltså slitit benet ur led. Fy och fasa vilken smärta!
Veterinären skulle försöka dra benet på plats under narkos. 01.05 ringde hon och meddelade att hon då slitit som ett djur i en timma utan att lyckas få benet över kanten... Sur över att måsta ge upp så var det bara att vänta till morgondagen och ringa efter hjälp. Inte mycket sömn för mig den natten, tankarna flög omkring. Fröken Oro kom fram igen, henne som jag stoppat undan så bra :/
Söndag kl 11.00 kom en ny uppdatering. Nu var benet på plats och fastlindat mot kroppen! Dock skulle han inte få komma hem idag heller då hon ville ha kvar honom för smärtlindring och observation. En dag fylld av saknad, oro och många tankar led sakteligen mot sitt slut och en sista update för dagen kom 21.30, ingen hemgång ännu men kanske imorgon. Suck, stackars killen som dessutom längtade hem och vägrade äta, missnöjd med livet i allmänhet och alldeles övergiven av sin familj.
Strax före 10.00 imorse ringde jag för att kolla läget och få en hemgångstid men icket. Han mådde lite bättre men bandaget stasade runt tassen och skulle läggas om så -Vi hör av oss i eftermiddag. Och på detta skulle jag jobba. Mitt huvud har inte riktigt varit på coop idag, en virrpanna utan dess like. Voj voj vilken pärs.
Utan att överdriva var jag nog världens lyckligaste då jag kliver in genom dörren och Cato häver sig upp på sina tre ben och pratar och pratar och pratar. Och jag förstår att han inte ville sluta, tänk hur mycket han har att berätta efter två dygn på en djurklinik.
Egentligen har ju detta gått fantastiskt bra och största anledningen till min stora oro bottnar i all otur vi hade med Eddie. När Daniel ringde från Abisko och berättade att Cato var rejält skadad i ett ben brast det. Jag bara grinade i säkert en halvtimma. Såg honom framför mig hos veterinären få sin dödsdom... Nu blev det inte så och jag är så tacksam att få ha kvar min älskade fin hund ett tag till. Och där kom tårarna igen...!
/T
