Theres Sörvåg

Jag och Daniel kom precis tillbaka från en kvällstur på heden med Catogrisen. Han var som vanligt glad med mycket spring i benen, sötis! Fast han är väldigt duktig och håller koll på vart vi är hela tiden, inga långa utflykter.


Imorgon börjar jag på sista hårdkörningen innan semestern. Tror att jag måste planera i god tid för packning så jag vet om något ska tvättas eller inhandlas innan det är försent. Det är inte så många dagar jag har att fixa på så planeringen bör påbörjas typ nu.
Midsommarafton imorgon vilket betyder ungefär ingenting. När man jobbar så blir det inte särskilt speciellt och helst då när jag dessutom börjar jobba 6.45 dagen efter är midsommar ingen stor händelse. Däremot ser jag fram mot eftermiddagen på lördag för då blir det minsann betessläpp för pållarna i stallet! Det blir kul. Jag brukar dock vara lite nervös för at ett och annat hästben ska snubbla och gå av.. hu vilken hemsk tanke. Tror inte det är så vanligt. Hoppas jag :)

Kanske dags att säga godnatt då det är en tidig morgon som väntar imorgon. Angry birds kanske får trötta ut mig!

/T

Går mest omkring och längtar efter semester!! Bara tre veckor kvar nu, hur grymt som helst! Det har pissat ner regn i några veckor men nu idag var det varmt och soligt. Det blir jag så glad av det trots att det är näst intill olidligt på jobbet (värme) och vi smälter bort hela högen. Sol är en riktigt bra uppfinning som jag gillar skarpt!

Kanske är det några som undrar hur det gått med Cato? Han lever och mår bättre än någonsin. Jag har medvetet varit lite tystlåten kring Catos rehab eftersom vi än en gång åkte på bakslag och fick ta ett tufft beslut.
Efter caputresektionen gick det ju framåt ett tag, sen stannade det av och som en handvändning blev smärtan riktigt illa och det kändes som djurplågeri att låta honom leva ens några dagar. Så fick det dock bli, fredag eftermiddag bokades en sista operationstid in, tisdag veckan därpå amputerades höger bakben.

Egentligen var det inte ett så svårt beslut i sig, vår frågeställning handlade mest om rehabilitering efter ingreppet och krav på smärtfri hund. Att han klarar sig fint på tre ben har vi sett länge och det är inget som känns konstigt alls. Cato är levnadsglad, tapper och väldigt anpassningsbar.
Mest har jag förberett mig på vad omvärlden ska tycka, varit beredd på dömande blickar, sura kommentarer och prat bakom ryggen. Det sista vet jag förstås inte om det händer eftersom jag inte hör det(!) men annars har jag blivit bemött väldigt positivt av de flesta. Ännu är det mest släkt, vänner och bekanta som känner mig ganska bra och som vet att jag tänker på djuret i första hand och därmed aldrig skulle hålla Cato vid liv till varje pris.

Nåväl, den 24 april (en tisdag) amputerades Cato och två dagar senare den 26 april fick han komma hem igen. Odrogad och endast smärtstillad med låg dos metacam. Det var en helt annan hund som mötte mig i undersökningsrummet, överlycklig och pratsam med ögon som lyste av lättnad och glädje. I bilen hem kom ett antal tårar från mig. Svårt att beskriva känslan när den som betyder mest i livet mått dåligt så länge (8 månader har det tagit) och nu äntligen mår bra igen.
Hemma vart det full fart på en gång. Några repor runt på nedervåningen, upp på övervåningen iförd tratt såklart, ner igen upp i soffan runt runt. På hela tiden har han knappt försökt att springa innomhus, undvikit att gå i trappen och tagit det lugnt och stillsamt. Åtta månaders uppdämd energi ska nu ut i det fria!!

Idag är det en och en halv månad knappt sen operationen och redan är Cato i nästan full kondition. Han är ute varje dag och är lös minst en timme men oftast betydligt mer. Vi har filmat hans framsteg och vill ni se går det att söka på amputerad hund på youtube.