Theres Sörvåg

Lilla älsklingen är i Gammelstan igen. Imorgon får jag åka och hämta honom! Efter amputationen trodde jag verkligen att all skit skulle vara över och förbi men några dagar innan vi åkte på våran PJ turné började ärret se skumt ut. Dagen efter vi åkt så sprack en stor varböld och mina föräldrar åkte på veterinärbesök, medicinering osv medans vi semestrade en vecka.
Väl hemma tog vi tag i detta och i samråd med veterinär så gjordes en noggrann bakterieodling med fokus på MRSP, dvs hundens motsvarighet till människans MRSA, sjukhussjukan. Tack och lov var det INTE den bakterien. Sedan gjordes en scintigrafi för att fastställa vart fisteln tar vägen. För att bli av med problemen så måste roten till det onda bort, dvs själva fisteln som uppkom redan efter operationen i Strömsholm.

På röntgen syntes att fistelgången var väldigt lång och gick genom bäckenet. Benrester syntes också.

Nu är operationen utförd, med lyckad utgång. Det var en svår operation med risk för bland annat nervskador men tre timmar senare var allt klart, fisteln helt bortskrapad, benresterna bortspolade och det lilla metallankaret bortplockat.

Inte för att jag är troende men under denna långa tid har jag hunnit undra mer än en gång om någon däruppe verkligen inte tycker att Cato är värd att leva. Jag tycker att han i allra högsta grad är det. Världens finaste och snällaste hund, all time high.

Håll en tumme för Cato och att allt blir bra nu!

/T

Kanske är det några som undrar hur det gått med Cato? Han lever och mår bättre än någonsin. Jag har medvetet varit lite tystlåten kring Catos rehab eftersom vi än en gång åkte på bakslag och fick ta ett tufft beslut.
Efter caputresektionen gick det ju framåt ett tag, sen stannade det av och som en handvändning blev smärtan riktigt illa och det kändes som djurplågeri att låta honom leva ens några dagar. Så fick det dock bli, fredag eftermiddag bokades en sista operationstid in, tisdag veckan därpå amputerades höger bakben.

Egentligen var det inte ett så svårt beslut i sig, vår frågeställning handlade mest om rehabilitering efter ingreppet och krav på smärtfri hund. Att han klarar sig fint på tre ben har vi sett länge och det är inget som känns konstigt alls. Cato är levnadsglad, tapper och väldigt anpassningsbar.
Mest har jag förberett mig på vad omvärlden ska tycka, varit beredd på dömande blickar, sura kommentarer och prat bakom ryggen. Det sista vet jag förstås inte om det händer eftersom jag inte hör det(!) men annars har jag blivit bemött väldigt positivt av de flesta. Ännu är det mest släkt, vänner och bekanta som känner mig ganska bra och som vet att jag tänker på djuret i första hand och därmed aldrig skulle hålla Cato vid liv till varje pris.

Nåväl, den 24 april (en tisdag) amputerades Cato och två dagar senare den 26 april fick han komma hem igen. Odrogad och endast smärtstillad med låg dos metacam. Det var en helt annan hund som mötte mig i undersökningsrummet, överlycklig och pratsam med ögon som lyste av lättnad och glädje. I bilen hem kom ett antal tårar från mig. Svårt att beskriva känslan när den som betyder mest i livet mått dåligt så länge (8 månader har det tagit) och nu äntligen mår bra igen.
Hemma vart det full fart på en gång. Några repor runt på nedervåningen, upp på övervåningen iförd tratt såklart, ner igen upp i soffan runt runt. På hela tiden har han knappt försökt att springa innomhus, undvikit att gå i trappen och tagit det lugnt och stillsamt. Åtta månaders uppdämd energi ska nu ut i det fria!!

Idag är det en och en halv månad knappt sen operationen och redan är Cato i nästan full kondition. Han är ute varje dag och är lös minst en timme men oftast betydligt mer. Vi har filmat hans framsteg och vill ni se går det att söka på amputerad hund på youtube.

Catos egen youtube kanal

Synd att vi inte kunde se in i framtiden och inse för läääänge sen att detta var det absolut bästa för lilla grisen. Nåja, slutet gott allting gott.

/T

Efter operationen för drygt en månad sen gick det så himla bra. Första veckan var skitjobbig då han mådde riktigt dåligt av morfinplåstret men bara några timmar efter att det var borta så var han sig själv igen. Alltså sig själv så som han var innan olyckan i september! Fantastiskt att se.
Opertationen var en måndag och redan torsdag tog han några steg på det sjuka benet, också helt fantastiskt. Sen har det knogat på och han har varit duktig på att gå på alla fyra ben däremot har det inte alls fungerat med vattenträningen. Verkar som att det låser sig i huvudet så fort han kommer in på rehab tyvärr. Nu tränar vi hemma ett tag och avvaktar med rehabträningen.

Tyvärr har den senaste veckan varit ett bakslag. Helt plötsligt så vägrar Cato att gå på fyra ben igen och jag et inte vad det beror på. Är det smärta eller sitter det i huvudet?? Tänk om han bara kunde berätta med ord så skulle det vara så mycket lättare. Just nu känns det rätt hopplöst eftersom alla knep är gamla och uttjänta.
Vi har provat gå väldigt sakta, nästan stilla, och det går hur bra som helst att hoppa på tre ben ändå.
Vi har provat trä på en tossa med småpengar i på det friska benet för att göra det jävligt obehagligt att gå på det. Ingen skillnad alls.
Alla små trix med koppelryckningar har slutat fungera.
Gå i skogen och på skoterspår har funkat tidigare men inte nu längre.
osv osv

Hur ska det gå? Snart måste vi nog ta ett beslut...

/T

Sjukt, sjukt att jag inte kan sluta le. Tur att öronen sitter som en stopp för annars hade jag sett ut som saturnus med sina ringar! Veterinären ringde 15.15 och medde lade att det blir operation. Knät kändes helt annars när han sov, det gick att räta ut lätt och knastrade ingenting. Röntgen visade inga förändringar heller så nu ligger han på operationsbordet min älskade kille!!

Uj vilken pärs den här dagen har varit. Tror jag behöver en kopp kaffe till min nerver precis nu och sen dråsa ihop i en pöl och bara vänta på nästa samtal när operationen är klar och Cato har vaknat ur narkosen.

Södra hamn, Piteå 2011

 

/T

Håller på att förgås av spänning och nervös väntan. Vi har lämnat Cato i Gammelstan och han ska röntgas före op. Väntar nu på ett samtal från veterinären, han skulle ringa så fort dom röntgat knät och vet hur det ser ut.
Precis nu fick hjärtat en extra skjuts av telefonen, dock var det ett sånt där skumt nummer med en utlänning i andra ändan. Förmodligen phishingtyper...
Håller alla tummar för att vi inte måste åka tillbaka mot Luleå idag och säga adjö till finaste vännen.

/T

Var just på en promenad med Cato. Blir så ledsen när jag tänker att det kan vara en av de sista jag tar med honom. Det håller som bäst på att sjunka in hos mig att måndag snart är här och allt kan vara över då... Innan operationen ska vi röntga knät som farit illa av att inte belastas. Förhoppningsvis är det inget dåligt i det men OM det är det så kommer inte Cato att få vakna upp efter röntgen så det känns otroligt tungt att åka till Gammelstan om två dagar.

Lillen gick inte i vattnet varken onsdag eller torsdag. På onsdagen fick han starka smärtstillande piller (tradolan) som inte hjälpte överhuvudtaget så på torsdagen fick han en rejäl omgång akupunktur med ström. Det har hjälp lite, han har fortfarande väldigt ont men det tog nog udden av smärtan och han är rätt "glad" nu i alla fall.
Det går rätt bra att berätta för folk om vad som kan hända på måndag så länge jag bara säger orden utan att fundera över innebörden. När jag däremot tänker på vad det egentligen betyder så kommer tårarna. Min älskade vän, det får inte vara över. Inte nu.

Jag och D har diskuterat mycket kring hur vi ska göra och kommit fram till att vi nu är vid ett vägskäl. Två val: avsluta lidandet och låta Cato somna in eller greppa ett sista halmstrå och prova med att kapa höftkulan (caput resektion). Vi har valt det senare alternativet. Det är en stor chansning men han är värd den chansen. I värsta fall så har vi "kastat pengarna i sjön" och slutar med avlivning i alla fall. Operationen är inbokad till nu på måndag. Det känns ledsamt men ändå skönt att ha tagit ett beslut men i vilket fall så är det inte acceptabelt att ha det som idag. Det plågar mig att se min älskade gris lida så mycket.

Varför väljer vi då att operera en gång till istället för att bara avsluta lidandet? Idag har vi en trebent hund som har enorm smärta i höftleden pga artros efter en traumatisk höftledsluxation. I och med operationen tar man bort den smärtan och det finns en liten chans att det kan få honom att vilja använda sitt ben igen. Såklart går det inte att tro något om hur det kan gå efter en operation, det har aldrig gjorts på en så stor hund med muskelatrofi. Det enda som säkert går att säga är att det kommer att krävas enormt mycket arbete från oss som djurägare med rehabiliteringen.

Litet klipp från en promenad häromdan. Ser rätt bra ut där men det går upp och ner som en sinuskurva! Kommer lite senare med en film från vattenträningen också, kan vara kul att se vad det egentligen är vi gör där i vattnet! Och så har jag filmat när vi gick ut och drog pulkan.



/T

Månader senare och läget ser inte nattsvart ut men väl mörkt, eller lite dimmigt.
Vi åkte tillbaka på återbesök för att få ta bort bandaget den 4 oktober. Bara en kontrollröntgen först och sen skulle det vara klart för rehabträning. Pyttsan, höften hade åkt ur igen och låg värre än innan. Åter fick vi åka hem utan hund...
Denna gång gick det inte att dra tillbaka leden så på kvällen samma dag åkte vi akut till Strömsholms regiondjursjukhus för en operation.

Bilresan ner från Piteå till Strömsholm önskar jag inte min värsta fiende. 10 timmar tog det, vi åkte 19.00 på onsdag kväll och var framme vid djursjukhuset kl 05.00 på torsdag morgon. Fram till kl 03.00 var Cato utan smärtlindring och grät, skrek, ylade, kved av smärta i bagaget. Att ha sin bästa vän i det tillståndet och dessutom inte kunna förklara med ord att det kommer bli bättre det är rent ut sagt plågsamt. Cato som dessutom sällan eller aldrig visar smärta, ja det var obeskrivligt. Vi stannade till ofta och han blev lugnare av att få träffa oss. Tänk att en hund kan lita så mycket på sin familj..


Det märktes tydligt när morfinplåstret äntligen började ge effekt där vid tresnåret. Skönt!

Framme i Strömsholm fick vi sitta i väntrummet till halv åtta innan de hade tid att kika på honom. Vid det laget var han så uttorkad att nosen hade antagit en blåaktig ton, tandköttet var vitt och ansiktet var så insjunket att han inte såg ut som sig själv längre. Tack och lov fick han en trea på triageskalan dvs livshotande skada och fick komma in på undersökning direkt.
Innan dropp skulle han lämna blodprov, dom fick inte en droppe ur honom så tillslut blev det att samla upp lite stänk från hålet efter nålen. Sen kunde han få dropp och vakna till liv igen! Det var häftigt att se hur ögonen fick färg, tandköttet och nosen. Sist återfick ansiktet sin form också och hunden blev lite piggare. Tror att klockan var kring elva när vi lämnade Strömsholm och åkte till hotellet i Västerås.

Operationen var lyckad men de ville behålla honom för övervakning minst en natt. Det blev två. Lördag mitt på dan fick vi, efter övertalning, lov att hämta Cato och bege oss mot Piteå igen. Å det lyckoruset vill jag gärna känna fler gånger!

Hemma på lördagkväll den 8 oktober. Det har nu gått 14 dagar sen olyckan på fjället och än är det inte på långa vägar slut med eländet. Rehabträningen gick segt, det var stört omöjligt att få lillen att stödja på benet efter operationen. Efter ungefär en månad började han kunna gå på det hjälpligt men inte alls med mycket tyngd på det. Nu går vi på vattenrehab en gång i veckan och det har hunnit bli nytt år. Försäkringen är sedan länge utmaxad och pengarna som vi lagt ut själva törs jag inte räkna ihop, gissar på uppåt 20tusen ungefär.

Strax innan jul sköljde oturen över åter igen. Helt plötsligt blev operations ärret, som varit ihopläkt så fint, infekterat och sprack upp. På med tratten igen och besök hos veterinären. I Gammelstan denna gång, det djursjukhus där vi känner oss trygga. Det visade sig att hans kropp istället för att bryta ner suturerna försöker stöta bort dom, alternativt vill stöta bort tråden som är inopererad i lårbenet.
Om jag visste vad operationen har för namn skulle jag skriva det så intresserade kan googla det hela men jag har sökt på allt möjligt och hittar inget som liknar vad vi har gjort med Cato. Sorry! Mycket förenklat kan operationen beskrivas följande: En kanal har borrats i lårbenet och en extremt stark tråd har fästs fast i hålet. Ett hål har även borrats genom skålen så tråden sitter med ena änden i lårbenet och den andra änden genom skålen och fast med ett metallankare på "baksidan". Det är ingen som vet hur länge denna tråd håller men helt säkert är att den går av tillslut och då är det meningen att musklerna ska vara så starka att de orkar hålla benet på plats ändå.

Nu är vi inne i februari och fisteln är kvar ännu vilket betyder tratt på natten och all annan tid då han inte är övervakad. Vattenträningen är jättebra men tyvärr också enda gången han verkligen använder sitt skadade ben ordentligt. Inte nog med fistelhelvetet så öser det bara på med otur. Smärtan har ökat trots daglig medicinering med metacam så nya röntgenbilder togs i januari. På bara nägra månader har han utvecklat rätt mycket artros i både kulan och skålen vilket är vanligt vid luxation och då särskilt om den varit långvarig.
Med hjälp av metacam, akupunktur och glucosamin hålls smärtan nere men det är inte hållbart och vi känner att något måste hända. Tillsammans med vår veterinär Lars Steinwall och rehabpersonalen i Gammelstan ska vi göra en kraftansträngning för att öka muskelmassan i benet. Tätare besök på vattenträningen i några veckor och sen utvärdera.
Fortsätter det att gå lika trögt är nästa alternativ en ytterligare operation. Två alternativ, total höftplastik eller caputresektion.


Huvudmålet är att Cato ska bli smärtfri, kunna springa i skogen (ej nödvändigt med jakt) och inte utsättas för onödigt lidande. Att läsa om denna stackars jakthunds öde kan kanske tyckas grymt för en utomstående men jag kan försäkra att det sista jag vill göra är att skada mina djur på något sätt. Att till varje pris hålla sin vän vid liv för sin egen skull är inte ok, därför tog vi ett tungt beslut med vår förra hund Eddie (gordon setter) som fick avsluta sitt liv strax innan tre års ålder. Skillnaden mellan de två hundarna är att Cato har rätt psyke för att klara av rehabiliteringen som krävs efter en operation, det hade inte Eddie tyvärr.

27 september 2011

 

/T

min fina kille har haft en tuff helg. Det började torsdag med att han åkte upp till Abisko med husse för en jakthelg. Fredagens jakt blev lyckad, tre ripor i säcken och en pigg hund. Lördagen däremot slutade fort med att Cato skadade sig illa, exakt vad felet var visst vi inte då men en trebent hund vägrade gå och fick knosas ner i ryggsäcken för vidare färd ner från fjället. Slut på jakten.

Hemma i Piteå insåg vi snabbt att det var något mycket fel och ett samtal till veterinär var nödvändigt. Sagt, gjort- en akuttid på lördagskvällen blev det och efter morfinspruta, sedering, röntgen fick vi lämna älsklingen över natten. Han har lyckats med bravuren, traumatisk lårbensluxation. Alltså slitit benet ur led. Fy och fasa vilken smärta!
Veterinären skulle försöka dra benet på plats under narkos. 01.05 ringde hon och meddelade att hon då slitit som ett djur i en timma utan att lyckas få benet över kanten... Sur över att måsta ge upp så var det bara att vänta till morgondagen och ringa efter hjälp. Inte mycket sömn för mig den natten, tankarna flög omkring. Fröken Oro kom fram igen, henne som jag stoppat undan så bra :/


Söndag kl 11.00 kom en ny uppdatering. Nu var benet på plats och fastlindat mot kroppen! Dock skulle han inte få komma hem idag heller då hon ville ha kvar honom för smärtlindring och observation. En dag fylld av saknad, oro och många tankar led sakteligen mot sitt slut och en sista update för dagen kom 21.30, ingen hemgång ännu men kanske imorgon. Suck, stackars killen som dessutom längtade hem och vägrade äta, missnöjd med livet i allmänhet och alldeles övergiven av sin familj.
Strax före 10.00 imorse ringde jag för att kolla läget och få en hemgångstid men icket. Han mådde lite bättre men bandaget stasade runt tassen och skulle läggas om så -Vi hör av oss i eftermiddag. Och på detta skulle jag jobba. Mitt huvud har inte riktigt varit på coop idag, en virrpanna utan dess like. Voj voj vilken pärs.

Utan att överdriva var jag nog världens lyckligaste då jag kliver in genom dörren och Cato häver sig upp på sina tre ben och pratar och pratar och pratar. Och jag förstår att han inte ville sluta, tänk hur mycket han har att berätta efter två dygn på en djurklinik.

Egentligen har ju detta gått fantastiskt bra och största anledningen till min stora oro bottnar i all otur vi hade med Eddie. När Daniel ringde från Abisko och berättade att Cato var rejält skadad i ett ben brast det. Jag bara grinade i säkert en halvtimma. Såg honom framför mig hos veterinären få sin dödsdom... Nu blev det inte så och jag är så tacksam att få ha kvar min älskade fin hund ett tag till. Och där kom tårarna igen...!

/T