cato update
Månader senare och läget ser inte nattsvart ut men väl mörkt, eller lite dimmigt.
Vi åkte tillbaka på återbesök för att få ta bort bandaget den 4 oktober. Bara en kontrollröntgen först och sen skulle det vara klart för rehabträning. Pyttsan, höften hade åkt ur igen och låg värre än innan. Åter fick vi åka hem utan hund...
Denna gång gick det inte att dra tillbaka leden så på kvällen samma dag åkte vi akut till Strömsholms regiondjursjukhus för en operation.
Bilresan ner från Piteå till Strömsholm önskar jag inte min värsta fiende. 10 timmar tog det, vi åkte 19.00 på onsdag kväll och var framme vid djursjukhuset kl 05.00 på torsdag morgon. Fram till kl 03.00 var Cato utan smärtlindring och grät, skrek, ylade, kved av smärta i bagaget. Att ha sin bästa vän i det tillståndet och dessutom inte kunna förklara med ord att det kommer bli bättre det är rent ut sagt plågsamt. Cato som dessutom sällan eller aldrig visar smärta, ja det var obeskrivligt. Vi stannade till ofta och han blev lugnare av att få träffa oss. Tänk att en hund kan lita så mycket på sin familj..
Det märktes tydligt när morfinplåstret äntligen började ge effekt där vid tresnåret. Skönt!
Framme i Strömsholm fick vi sitta i väntrummet till halv åtta innan de hade tid att kika på honom. Vid det laget var han så uttorkad att nosen hade antagit en blåaktig ton, tandköttet var vitt och ansiktet var så insjunket att han inte såg ut som sig själv längre. Tack och lov fick han en trea på triageskalan dvs livshotande skada och fick komma in på undersökning direkt.
Innan dropp skulle han lämna blodprov, dom fick inte en droppe ur honom så tillslut blev det att samla upp lite stänk från hålet efter nålen. Sen kunde han få dropp och vakna till liv igen! Det var häftigt att se hur ögonen fick färg, tandköttet och nosen. Sist återfick ansiktet sin form också och hunden blev lite piggare. Tror att klockan var kring elva när vi lämnade Strömsholm och åkte till hotellet i Västerås.
Operationen var lyckad men de ville behålla honom för övervakning minst en natt. Det blev två. Lördag mitt på dan fick vi, efter övertalning, lov att hämta Cato och bege oss mot Piteå igen. Å det lyckoruset vill jag gärna känna fler gånger!
Hemma på lördagkväll den 8 oktober. Det har nu gått 14 dagar sen olyckan på fjället och än är det inte på långa vägar slut med eländet. Rehabträningen gick segt, det var stört omöjligt att få lillen att stödja på benet efter operationen. Efter ungefär en månad började han kunna gå på det hjälpligt men inte alls med mycket tyngd på det. Nu går vi på vattenrehab en gång i veckan och det har hunnit bli nytt år. Försäkringen är sedan länge utmaxad och pengarna som vi lagt ut själva törs jag inte räkna ihop, gissar på uppåt 20tusen ungefär.
Strax innan jul sköljde oturen över åter igen. Helt plötsligt blev operations ärret, som varit ihopläkt så fint, infekterat och sprack upp. På med tratten igen och besök hos veterinären. I Gammelstan denna gång, det djursjukhus där vi känner oss trygga. Det visade sig att hans kropp istället för att bryta ner suturerna försöker stöta bort dom, alternativt vill stöta bort tråden som är inopererad i lårbenet.
Om jag visste vad operationen har för namn skulle jag skriva det så intresserade kan googla det hela men jag har sökt på allt möjligt och hittar inget som liknar vad vi har gjort med Cato. Sorry! Mycket förenklat kan operationen beskrivas följande: En kanal har borrats i lårbenet och en extremt stark tråd har fästs fast i hålet. Ett hål har även borrats genom skålen så tråden sitter med ena änden i lårbenet och den andra änden genom skålen och fast med ett metallankare på "baksidan". Det är ingen som vet hur länge denna tråd håller men helt säkert är att den går av tillslut och då är det meningen att musklerna ska vara så starka att de orkar hålla benet på plats ändå.
Nu är vi inne i februari och fisteln är kvar ännu vilket betyder tratt på natten och all annan tid då han inte är övervakad. Vattenträningen är jättebra men tyvärr också enda gången han verkligen använder sitt skadade ben ordentligt. Inte nog med fistelhelvetet så öser det bara på med otur. Smärtan har ökat trots daglig medicinering med metacam så nya röntgenbilder togs i januari. På bara nägra månader har han utvecklat rätt mycket artros i både kulan och skålen vilket är vanligt vid luxation och då särskilt om den varit långvarig.
Med hjälp av metacam, akupunktur och glucosamin hålls smärtan nere men det är inte hållbart och vi känner att något måste hända. Tillsammans med vår veterinär Lars Steinwall och rehabpersonalen i Gammelstan ska vi göra en kraftansträngning för att öka muskelmassan i benet. Tätare besök på vattenträningen i några veckor och sen utvärdera.
Fortsätter det att gå lika trögt är nästa alternativ en ytterligare operation. Två alternativ, total höftplastik eller caputresektion.
Huvudmålet är att Cato ska bli smärtfri, kunna springa i skogen (ej nödvändigt med jakt) och inte utsättas för onödigt lidande. Att läsa om denna stackars jakthunds öde kan kanske tyckas grymt för en utomstående men jag kan försäkra att det sista jag vill göra är att skada mina djur på något sätt. Att till varje pris hålla sin vän vid liv för sin egen skull är inte ok, därför tog vi ett tungt beslut med vår förra hund Eddie (gordon setter) som fick avsluta sitt liv strax innan tre års ålder. Skillnaden mellan de två hundarna är att Cato har rätt psyke för att klara av rehabiliteringen som krävs efter en operation, det hade inte Eddie tyvärr.
Vi åkte tillbaka på återbesök för att få ta bort bandaget den 4 oktober. Bara en kontrollröntgen först och sen skulle det vara klart för rehabträning. Pyttsan, höften hade åkt ur igen och låg värre än innan. Åter fick vi åka hem utan hund...
Denna gång gick det inte att dra tillbaka leden så på kvällen samma dag åkte vi akut till Strömsholms regiondjursjukhus för en operation.
Bilresan ner från Piteå till Strömsholm önskar jag inte min värsta fiende. 10 timmar tog det, vi åkte 19.00 på onsdag kväll och var framme vid djursjukhuset kl 05.00 på torsdag morgon. Fram till kl 03.00 var Cato utan smärtlindring och grät, skrek, ylade, kved av smärta i bagaget. Att ha sin bästa vän i det tillståndet och dessutom inte kunna förklara med ord att det kommer bli bättre det är rent ut sagt plågsamt. Cato som dessutom sällan eller aldrig visar smärta, ja det var obeskrivligt. Vi stannade till ofta och han blev lugnare av att få träffa oss. Tänk att en hund kan lita så mycket på sin familj..
Det märktes tydligt när morfinplåstret äntligen började ge effekt där vid tresnåret. Skönt!
Framme i Strömsholm fick vi sitta i väntrummet till halv åtta innan de hade tid att kika på honom. Vid det laget var han så uttorkad att nosen hade antagit en blåaktig ton, tandköttet var vitt och ansiktet var så insjunket att han inte såg ut som sig själv längre. Tack och lov fick han en trea på triageskalan dvs livshotande skada och fick komma in på undersökning direkt.
Innan dropp skulle han lämna blodprov, dom fick inte en droppe ur honom så tillslut blev det att samla upp lite stänk från hålet efter nålen. Sen kunde han få dropp och vakna till liv igen! Det var häftigt att se hur ögonen fick färg, tandköttet och nosen. Sist återfick ansiktet sin form också och hunden blev lite piggare. Tror att klockan var kring elva när vi lämnade Strömsholm och åkte till hotellet i Västerås.
Operationen var lyckad men de ville behålla honom för övervakning minst en natt. Det blev två. Lördag mitt på dan fick vi, efter övertalning, lov att hämta Cato och bege oss mot Piteå igen. Å det lyckoruset vill jag gärna känna fler gånger!
Hemma på lördagkväll den 8 oktober. Det har nu gått 14 dagar sen olyckan på fjället och än är det inte på långa vägar slut med eländet. Rehabträningen gick segt, det var stört omöjligt att få lillen att stödja på benet efter operationen. Efter ungefär en månad började han kunna gå på det hjälpligt men inte alls med mycket tyngd på det. Nu går vi på vattenrehab en gång i veckan och det har hunnit bli nytt år. Försäkringen är sedan länge utmaxad och pengarna som vi lagt ut själva törs jag inte räkna ihop, gissar på uppåt 20tusen ungefär.
Strax innan jul sköljde oturen över åter igen. Helt plötsligt blev operations ärret, som varit ihopläkt så fint, infekterat och sprack upp. På med tratten igen och besök hos veterinären. I Gammelstan denna gång, det djursjukhus där vi känner oss trygga. Det visade sig att hans kropp istället för att bryta ner suturerna försöker stöta bort dom, alternativt vill stöta bort tråden som är inopererad i lårbenet.
Om jag visste vad operationen har för namn skulle jag skriva det så intresserade kan googla det hela men jag har sökt på allt möjligt och hittar inget som liknar vad vi har gjort med Cato. Sorry! Mycket förenklat kan operationen beskrivas följande: En kanal har borrats i lårbenet och en extremt stark tråd har fästs fast i hålet. Ett hål har även borrats genom skålen så tråden sitter med ena änden i lårbenet och den andra änden genom skålen och fast med ett metallankare på "baksidan". Det är ingen som vet hur länge denna tråd håller men helt säkert är att den går av tillslut och då är det meningen att musklerna ska vara så starka att de orkar hålla benet på plats ändå.
Nu är vi inne i februari och fisteln är kvar ännu vilket betyder tratt på natten och all annan tid då han inte är övervakad. Vattenträningen är jättebra men tyvärr också enda gången han verkligen använder sitt skadade ben ordentligt. Inte nog med fistelhelvetet så öser det bara på med otur. Smärtan har ökat trots daglig medicinering med metacam så nya röntgenbilder togs i januari. På bara nägra månader har han utvecklat rätt mycket artros i både kulan och skålen vilket är vanligt vid luxation och då särskilt om den varit långvarig.
Med hjälp av metacam, akupunktur och glucosamin hålls smärtan nere men det är inte hållbart och vi känner att något måste hända. Tillsammans med vår veterinär Lars Steinwall och rehabpersonalen i Gammelstan ska vi göra en kraftansträngning för att öka muskelmassan i benet. Tätare besök på vattenträningen i några veckor och sen utvärdera.
Fortsätter det att gå lika trögt är nästa alternativ en ytterligare operation. Två alternativ, total höftplastik eller caputresektion.
Huvudmålet är att Cato ska bli smärtfri, kunna springa i skogen (ej nödvändigt med jakt) och inte utsättas för onödigt lidande. Att läsa om denna stackars jakthunds öde kan kanske tyckas grymt för en utomstående men jag kan försäkra att det sista jag vill göra är att skada mina djur på något sätt. Att till varje pris hålla sin vän vid liv för sin egen skull är inte ok, därför tog vi ett tungt beslut med vår förra hund Eddie (gordon setter) som fick avsluta sitt liv strax innan tre års ålder. Skillnaden mellan de två hundarna är att Cato har rätt psyke för att klara av rehabiliteringen som krävs efter en operation, det hade inte Eddie tyvärr.
27 september 2011
/T
Kommentarer
Postat av: jackie
Ja det med symaskinen gick ju inge vidare:S men ska se vad vi ska hitta på för kul:) antigen sy för hand eller sy och limma och se hur det går:P
Trackback
